Väckas

Knabstrupper/Kallblodstravare

En varm dag i juli föddes min lilla häst i sommarhagen, en brun kille med en vit stjärna i pannan. Det tog fyra ägarbyten innan Buster, eller som han då hette, Bästis, hamnade i min hage hemma hos mig.

Riktigt lyckligt kan man inte säga att det hela började. Dagen innan vi skulle åka och hämta Buster så vaknade jag med magsjuka, vilket innebar att min fina mamma fick hämta Buster själv. Det gick bra och Buster hade tydligen varit samarbetsvillig. När de sedan kom hem så var jag tvungen att mösa mig ut och ta hand om min nya lille vilde.

Hur som helst, efter att ha stått och kämpat med en helvild pålle i någon halvtimme (strömmen i hagen var inte fixad så jag var tvungen att vänta - med magsjuka och galen häst) och det var minst sagt en lättnad att äntligen få knäppa loss grimskaftet och sedan se Buster segla iväg.

Men - ja ä inte bitter. Tiden förflöt, och jag började komma riktigt bra överrens med min nya häst. Han var fin att rida och snäll att hantera. Några duster hit och dit hade vi väl, men inget allvarligt. Jag for iväg som veckoelev i ett stall som ligger i Hällekis, med en NH- och akademisk inriktning. Det gjorde oss gott! där fick jag lära mig massa nyttiga markövningar vilket förde oss närmare varandra.

Sommaren 2009 flög förbi med stormsteg och inom ridningen hände det inget spännande alls, bara mysiga skogsturer (det hände ganska mycket annat kul den sommaren så ridningen hamnade lite åt sidan) på kvällarna och så. Sedan kom hösten och kylan, vilket Buster inte dirket prisar till skyarna. Så till vintern, den värsta vinter jag någonsin upplevt, blev det nästan ingen ridning alls. Detta ledde till att jag tappade både motivation och självförtroende, men det byggdes upp igen i takt med värmen.

Tidig sommar 2010 for jag iväg som veckoelev igen. Åter nya övningar och några aha-upplevelser. Buster är väldigt uppmärksam så det var inga problem att köra både frihetsdressyr eller inkallningar. Dock sjabblade jag bort hela lägret av en personlig anledning. Den där perosnliga anledningen sjabblade också bort hela min sommar 2010, och den mesta glädjen jag hade då var min kära häst - Buster <3. Jag mådde skit och Buster fanns där helatiden, precis när jag ville.

Med kylan kommer ju också min stressiga häst, som inte gillar en matte som fyser, så återigen en svacka fast denna vinter kämpade jag på med ridingen (trots att jag var ungefär såhär nära att sälja honom) trots skräck och tårar. Buster fick en viss förkärlek till att bocka om man säger så, och ni som läser, märk väl min upptäkt, en häst som bockar är aldrig positivt, inte ens ett glädjesprång. Om hästen har det naturligt som att uttrycka sin glädje kan du vara ganska säker på att den kommer uttrycka sig på samma sätt i andra känslor, så var beredd på det ;) Men som sagt, jag kämpade på och med en liten knuff utifrån så blev vi snart ett igen :)

Nu har ni fått tagit del av våran historia, och jag hoppas att det har varit givande, haha.